Tai chi (taijiquan med pinyin eller tai chi ch\’uan med Wade-Giles), härstammar från daoistmunkarnas Kina tusentals år tillbaka i tiden. Rörelseformen utvecklades från en självförsvarsteknik till en lugn, sammanhängande rörelsemeditation.
Det finns olika former av tai chi och den som jag praktiserar är en form med 60 positioner, den korta Yang-metoden, utvecklad av Cheng Man-Ching (Zheng Manqing skrivet med pinyin), som förde den via Taiwan till New York efter kulturrevolutionen i Kina, där formen förbjöds. Formen är nu väl spridd i väst, men inte välkänd i dagens Kina, där man mest utövar en 24-form, som är en förkortning av de långa formerna.
Tai chi går ut på att avspänt röra kroppen i ett förutbestämt mönster mellan de olika positionerna. Kroppens chi (qi), livsenergin, ska om möjligt föras som en obruten tråd mellan de olika rörelserna.
Tai chi används som fysisk träning för att stärka kroppens muskler, leder, hjärta, lungor och alla organ genom att energisystemet påverkas positivt. Tai chi anses ha en läkande effekt på människokroppen.
Fortfarande används tai chi som självförsvarsteknik, då positionerna grundar sig i att vinna duellen mot en partner. Metoden kallas även ”push hands”.
Tai chi är också en rörelsemeditation, där man måste vara fullständigt koncentrerad på ögonblicket här och nu, d.v.s. vara grundad och samtidigt helt avslappnad.
Symbolen för tai chi är det uråldriga daoistiska diagrammet för yin och yang, där den kvinnliga och manliga energin är förenade i balans och total harmoni. Motsatserna representerar den negativa och positiva aspekten av universums totala energi. Symbolen står för mental och fysisk balans, samt en metod att leva i harmoni med de olika överväldigande krafterna på jorden.